Ikväll bestämde jag mig för att det återigen var dags för Alvin att börja somna själv i sin säng. Det gick jättebra för några månader sedan men efter att sjukdom, besök och resor avlöst varandra hela hösten så verkar han ha glömt hur man gör. Alvin var dock inte alls lika övertygad som mig om att det var en bra idé.

Efter att vällingen var uppdrucken och boken var slut så fick Alvin en kram och sen reste jag mig för att lämna rummet. Då insåg Alvin att jag tänkte lämna honom helt ensam och hans hjärna började arbeta på högtryck för att komma på massor med anledningar till varför jag var tvungen att stanna.

"Mamma, Alvin behöver en kram" (Svårt att inte smälta där och ge med sig men efter en extra kram så gick jag ut ur rummet"

"Alvin äta mat, Hungrig" och sen tjatade han länge om hur hungrig han var (till slut fick han en till vällingflaska men den var visst inte alls intressant)

"skrik och gråt och fejkhostningar bjöds det också på* Han har börjat fejkhosta så det låter som att han ska kräkas för att han ska få komma upp.

"Alvin sovit färdigt, nu är jag inte trött mera" Sa han samtidigt som han gnuggade ögonen och gäspade

När inget av det fungerade så hörde jag hur han började sncka i sängen:
"Kuckeliku, klockan är sju. Dags att stiga upp nu" om och om igen.. ;-)

Upp kom han dock inte utan till slut somnade han själv i sin säng...även om jag fick kompromissa lite och slå mig ner på golvet just utanför hans rum för att han skulle sluta ropa och lägga sig ner och ligga stilla. Men men..ett steg i rätt riktning i alla fall.


sötnosen med sin älskade nalle strax innan läggdags