Nu är det bevisat. Jag är verkligen ingen tuffing. Har precis kommit hem efter att ha lämnat Alvin och David på flygplatsen och det är nog nästan det värsta jag gjort i hela mitt liv. Alvin blev riktigt riktigt ledsen när han insåg att jag skulle gå och lämna honom där och han tittade på mig med riktigt vädjande ögon medan tårarna bara sprutade. Det gjorde allt rätt ont i mammahjärtat och det krävdes en hel del för att i det läget bara vända sig bort och gå därifrån. När jag kom till bilen började mina tårar att rinna. Hur välbehövlig den här lilla egentiden än är för mig och hur skönt det än ska bli så är det även lite tungt. Det märks att jag inte varit borta vidare mycket från Alvin sen han föddes va? ;-)

Nu har jag i alla fall krypit ner i soffan med en stor godisskål som tröst och livet börjar kännas lite lättare igen.