nu när jag hunnit smälta att det inte blir någon stockholmsresa för oss i helgen och irritationen har lagt sig så inser jag vilken oerhörd TUR det är att David hann hem från stockholm innan vulkanen fick för sig att börja spy ut aska. Han kom hem sent igårkväll så det var ju inte så värst många timmars marginal.

Den här dagen hade jag inte överlevt utan David hemma. Det känns som att jag mer eller mindre bott på toaletten och kräkts upp de få saker jag lyckats pilla i mig. Just nu sitter jag i soffan kraftigt illamående, med tom mage och noll i energi medan David är snäll och lagar lite gröt och varm macka åt mig. Dagar som denna känns lite extra hopplösa och ibland tvivlar jag starkt på att det här illamåendet någonsin kommer gå över. Jag har knappt hunnit börja reflektera över att jag är gravid än, det känns mer som att jag bara är sjuk. Värdens längsta kräksjuka skulle man kunna kalla det för.