Om jag inte hade gråa hår innan så kämpar Helge på bra för att ge mig såna, dussintals såna.

Senaste nytt på klättringsfronten är att köra lära-gå-vagnen fram till soffan och sen ställa sig på den för att klättra upp på soffan. Själva klättringen går stabilt och bra men väl uppe har han absolut inget soffvett. Han sätter sig gärna en millimeter innanför soffkanten (eller utanför), hänger över ryggstödet och kryper längs hela soffan i full fart med ena benet halvt nedanför kanten.
Gråa hår och hjärtattacker för mig med andra ord.

Äntligen!!
Det tog en mindre evighet men nu äntligen har även blogg.se kommit med en app till iphone.

Så nu kan det förhoppningsvis bli lite mer fart i min blogg igen. Surfar så sällan från datorn så då har bloggen blivit lidande men nu kanske jag kan få dit lite inlägg då och då igen.

Så tack för det blogg.se. Nu är det bara att hoppas att det är en vettig app.

Nu är det inte många dagar kvar tills vi har en alldeles egen fyraåring här hemma och med det kommer det rasa på med kalas.
Släkt och vänner på kalas i helgen,
andra sidan av släkten nästa helg,
barnkalas helgen efter det och
helgen efter det ska vi fira en 3-åring och en 11-åring.
Tur att David har tredagars helger nu för tiden :-D



på fredag är det äntligen äntligen äntligen Alvins födelsedag. Som han väntar och längtar.

litet H verkar ha en jobbig period just nu. Han är jätterädd för att bli lämnad ensam när vi är hemma. Man får under inga som helst omständigheter sätta ner honom på golvet, då börjar krokodiltårarna rinna och läppen att darra och är det ingen som plockar upp honom då så gråter han tills han blir alldeles röd i ansiktet och han knappt får luft. Det är säkert jättejobbigt för honom och jag försöker låta honom vara i famnen så mycket som möjligt men ibland går det bara inte. Han ska vara i famnen när jag går på toaletten, annars gråter han. Det räcker inte att sitta på golvet inne på toaletten, i famnen ska det vara. Han ska sitta i famnen när han leker med leksaker, han ska sitta i famnen när jag lagar mat, när jag försöker städa, när jag ska diska, när jag ska hjälpa Alvin. Helt enkelt skulle han gärna bo i famnen just nu.

Men det håller inte i längden. Så länge Alvin är på dagis går det hyfsat bra. Jag får absolut inget gjort här hemma och jag får lite smått panik då och då men det går hyfsat. Jag sitter på golvet i vardagsrummet och kollar TV för då kan Helge tom tänka sig att krypa iväg några meter för att leka med några leksaker men om jag så mycket som tänker på att ställa mig upp så blir han jätteledsen. Han ser till att ha full koll på mig hela tiden och alltid då och då kommer han krypande till min famn och lägger huvudet mot min axel och så ligger han där och myser en stund innan han kryper iväg någon meter för att leka vidare igen.

Sen kommer Alvin hem och då blir det jobbigt på riktigt. Han behöver också tid, uppmärksamhet och närhet. Alvin vill ha mellanmål - Helge skriker när jag gör i ordning den. Alvin behöver hjälp på toaletten - Helge skriker när jag går dit för att hjälpa till, Alvin vill leka med några leksaker - Helge kan tänka sig att krypa iväg från mig för att leka med SAMMA leksak som Alvin - Alvin skriker för Helge förstör för honom. Behöver jag nämna att jag ofta har rätt ont i huvudet på kvällarna. Förutom att det är jobbigt med allt gråt så har jag för det mesta jättedåligt samvete för att jag inte riktigt hinner med Alvin. Försöker jag sitta med och vara engagerad i Alvins lek kommer Helge dit och ska ta precis samma sak som Alvin och Alvin blir irriterad så då slutar det ofta med att jag går iväg med Helge och Alvin får leka ensam. Mitt tålamod är inte heller det bästa efter massor med dagar med tokgnällig och tokklängig Helge. Jag hoppas för hela familjens skull att det här är en mycket snabbt övergående fas.

Dock så fungerar det tack och lov lika bra (ibland tom bättre) med David så när han kommer hem från jobbet så lämnar jag över Helge till honom och passar på att andas lite. Dessutom fungerar det också mycket bättre så fort vi har besök här eller går iväg någonstans. Då är det lite för spännande att bara sitta i famnen så då vågar han sig oftast iväg på egna små upptäcksfärder. Han har förstås koll på att vi är i närheten men han gråter inte krokodiltårtar om man flyttar sig tre steg ifrån honom.


busungarna leker tillsammans :-)


Redigering: Skrev detta inlägg imorse men hann inte riktigt klart så jag publicerade det aldrig och bara därför måste jag nu tillägga att idag faktiskt varit en mycket bättre dag. Fortfarande en hel del gråt när man sätter ner honom på golvet men stundtals har han lekt själv och varit iväg och utforskat i huset. Bland annat larmade hans inbyggda radar direkt jag glömt att stänga trappgrinden. Jag satt som vanligt på mattan i vardagsrummet och tittade på TV när Helge kröp iväg till hallen. Jag var mest nöjd över att han vågade ge sig iväg tills jag insåg att det var rackarns tyst. Såklart hittade jag honom halvvägs upp till övervåningen.

Kanske tom att allt det här hänger samman med att han utvecklas och lär sig så oerhört mycket just nu. Han har nyss börjat öva på att stå utan att hålla i sig. Han klarar kanske 10-15 sekunder innan han sätter sig ner och det här övar han på om och om och om igen under dagarna. Han kryper fram till saker och ställer sig upp och sen släpper han taget och ser skitnöjd ut när han fixar att stå :-) Tack och lov har han full koll på hur han ska göra för att sätta sig ner försiktigt från stående, även utan att ha något att hålla i sig i.

Sen har han även vid några tillfällen råkat ta något steg när han står där och i stundens iver glömt bort att han inte håller i något. Det går dock inte alls stadigt så då ramlar (eller stannar) han fort. Klättra är han dock en hejare på och mitt hjärta har hamnat i halsgropen mer än en gång idag. Även om det ser rätt stabilt ut när han klättrar så känns det inte bra. Dessutom är det ju allt annat än stabilt när han väl tagit sig upp för hur man tar sig ner från saker han han absolut ingen koll på.